Hej Morfar! (och alla andra nära och kära förstås.)

Jamen dåså. Då var dom där 280 dagarna passerade och jag är planerad att komma till världen idag.
20100730, ett datum som etsade sig fast i mammas och pappas huvud i mars när tanten med ultraljudsapparaten sa att då, då kommer bäjbisen. Har jag kommit än då? Näpp.

Var till barnmorskan på kontroll idag, allt såg bra ut och mitt hjärta tickade på fint med 140 i puls. Vi ses den 6/8 sa barnmorskan till mig när vi gick. Vi får väl se om vi ses. Kanske bara magen hon får se då med och inte mig.

Mamma hade jätteont i igårkväll när det var godnattdags, inte såna där kraftiga värkar som dom flesta andra blivande mammor har. Mer som mensvärk, endel får tydligen bara såna värkar. Mormor hade ju bara det så hoppas att mamma också bara får såna. Yes, äntligen tänkte mamma, nu sätter det igång! Men inte då, jag bara tränade lite.

Så fortsätt vänta ni, jag kommer när jag är klar här i magen.

Ja då var det en dag kvar. En liten pluttig fjuttig dag innan det är tänkt att jag ska komma till världen. Sista dagarna har varit olidigt långa för både mamma och pappa och jag har det faktiskt väldans trångt här inne i magen.

Mammas mage är stenhård, jag väcker hon varannan timme varje natt och trampar på hennes pinkblåsa så att det inte ska bli alldeles för trångt i magen för mig.

Mammas morfar, min gammelmorfar då, han frågar flera gånger varje dag om inte drängen kommit än. Han behöver tydligen hjälp med veden. Men ärligt talat, hur duktig kommer jag vara på att trava ved på en gång? Nåja, han är söt han som väntar och längtar efter mig. Helt säker är han på att jag är en liten dräng också. Bara farmor nästan som tror att jag är en tjej.

Tänk att jag har varit i magen i 279 dagar nu. En dag kvar. Enligt beräkning då alltså. Återstår ju att se vad jag bestämmer mig för. För hur mycket mamma än städar, dansar, promenerar och allt vad hon provat med så är det jag som bestämmer i slutänden när jag tycker att det är dags. Jag har lovat mamma att försöka göra det lite fort, förlossningen alltså. Mamma tycker ju inte riktigt om varken nålar eller sjukhus, bra combo när det gäller att föda barn va? Näe, inte så värst.

Nåväl, det ska hursomhelst bli skönt både för mamma och för mig när jag kommer till världen. Mer plats för oss båda! Ses snart då kanske. Man vet aldrig med busbäjbisar...

Javisst serru morfar, nu går vi in i den 40e graviditetsveckan. Nu på fredag den 30e är jag beräknad. Återstår ju att se när jag känner för att komma ut. Mamma säger att det bränner jättemycket i hennes sköte så kanskekanske att jag börjar vara på väg...

Barnmorskan i fredags sa att mitt huvud var helt fixerat i mammas bäcken och inte ett dugg ruckbart. Det är bra, mycket bra. Mammas blodtryck hade stigit lite, från 100/60 i snitt till 120/70 så det är ju inte högt än men ändå högre. Berodde tydligen på att mamma börjat svälla nu. Hon har jätteont i fingrar och fötter stackarn. Men det är nog snart slut på lidandet, ska bara retas lite till i magen innan jag tittar ut.

Sockret och blodvärdet var bra det med, men jag är en stor bäjbis. Inte under 3500g tippade barnmorskan på att jag kommer att väga när jag väl kommer ut.

Så då är det bara att fortsätta väntandet då. Mamma och pappa säger att det är fritt fram, men det är ju jag som bestämmer i slutändan. Lika bra att dom vänjer sig redan nu med att dom inte har så mycket att säga till om längre...

Vi kanske ses snart då morfar, förhoppningsvis förr än senare!

Nä nu börjar det bli riktigt varmt. Mamma säger att det är svalare utanför magen än innanför. Jag tror att hon ljuger. Hon bara säger så för att locka ut mig.

Imorrn ska vi till tant Elisabeth igen och mäta magen och lyssna på mig. Kanske kanske har jag växt lite sen sist, jag har då börjat sjunka ner i mammas mage. Kanske inte syns så där jättemycket, men det känns tydligen.

Nu är allting klart för mig här hemma, till och med brorsan och syrran har fått sig en dusch. Ja, hunden och katten alltså. Bilen är dammsugen och skurad och bilbarnstolen står redo att monteras in.
Min chevrolet är också hämtad, eller ja jag hade ju hoppats på att få mig en cheva men jag får tydligen nöja mig med en grön emmaljunga istället. Snåla mamma och pappa. Nåja, jag fyller ju år mer än en gång...

Ja vi var ju då på ultraljud och tillväxtkontroll i onsdags, jag mamma och farmor. Farbror doktorn tittade på mig genom mammas mage, mätte en massa saker och kollade blodflödet genom navelsträngen och en hel massa andra grejer. Allting såg jättebra ut, anledningen till att mammas mage inte växt nåt är nog att fostervattnet minskat i samma takt som jag växt så vi har bara bytt plats liksom.

Farbror doktorn uppskattade min vikt till 2801g och att jag väger 5% över normala kurvan. Det är lite intressant med tanke på att mammas mage är så fasligt liten och jag är ändå så stor! Fast mamma tycker ju inte alls att magen är särskilt liten. Hon sa åt mig igår att hon börjar bli lite trött på att livnära mig från insidan nu och skulle hemskt gärna vilja att jag kom ut så att hon får livnära mig från utsidan istället. Vi får väl se hur jag gör.

Livmodertappen eller halsen eller vad det nu hette igen, (alla dessa ord!) var inte påverkad alls så jag kommer nog inte den här veckan iallafall. Just idag är jag 36 hela veckor och nu idag börjar jag växa in i vecka 37, om man tror att dom räknat rätt alltså och det är ju inte alls så säkert. Men ett som är säkert är att det börjar verkligen närma sig att få komma ut nu alltså!

Mamma och pappa är snart färdiga med renoveringen av tvättstugan med, där min blöjbytarstation ska bli. Det blir himla fint säger dom, du ska få se sen morfar!