2010-06-15
19:12:31
19:12:31
Hälsat på barnmorskan igen...
Ja nu när det börjar närma sig för mig att lämna mammas mage så hälsar vi på barnmorskan varannan vecka. Idag var det då dags igen att gå till snälla tant Elisabeth.
Pappa kunde faktiskt följa med den här gången, han fick flexa ut en timme tidigare från jobbet så nu fick han följa och höra mig live.
Hjärtljud: 134 (Har sjunkit från 158 när dom lyssnade första gången, sen ner på 148 och 142 men det är helt ok!)
Blodtryck: 100/60
Blodvärde: 118 (Lite lågt så pappa köpte blodpudding när vi var och handlade som han ska tvinga i mamma.)
Blodsocker: 4,7
Urinprovet var helt blankt det med, inga spår av äggvita eller andra dåligheter. Det är bra, sålänge det är blankt finns det inga tecken på havandeskapsförgiftning och det vill vi verkligen i-n-t-e ha...
Skönt att alla mammas prover var bra. Helt perfekta faktiskt!
Tant Elisabeth tyckte att det kändes som att jag låg i säte, alltså med rumpan ner och inte huvudet. Men än finns det ju lite plats kvar för mig att snurra runt på. Mamma ber, säger snälla saker och försöker muta mig att lägga mig med huvudet ner och stanna så. Vi ser väl hur jag gör. Annars blir det vändningsförsök. För föda i säte, det har mamma gjort klart för mig att hon inte gör. Det tyckte inte barnmorskan heller, isånafall blir det nödutgången. Men jag hinner ju snurra runt än, om jag vill förstås... Busbäjbis det är jag det!
Pappa kunde faktiskt följa med den här gången, han fick flexa ut en timme tidigare från jobbet så nu fick han följa och höra mig live.
Hjärtljud: 134 (Har sjunkit från 158 när dom lyssnade första gången, sen ner på 148 och 142 men det är helt ok!)
Blodtryck: 100/60
Blodvärde: 118 (Lite lågt så pappa köpte blodpudding när vi var och handlade som han ska tvinga i mamma.)
Blodsocker: 4,7
Urinprovet var helt blankt det med, inga spår av äggvita eller andra dåligheter. Det är bra, sålänge det är blankt finns det inga tecken på havandeskapsförgiftning och det vill vi verkligen i-n-t-e ha...
Skönt att alla mammas prover var bra. Helt perfekta faktiskt!
Tant Elisabeth tyckte att det kändes som att jag låg i säte, alltså med rumpan ner och inte huvudet. Men än finns det ju lite plats kvar för mig att snurra runt på. Mamma ber, säger snälla saker och försöker muta mig att lägga mig med huvudet ner och stanna så. Vi ser väl hur jag gör. Annars blir det vändningsförsök. För föda i säte, det har mamma gjort klart för mig att hon inte gör. Det tyckte inte barnmorskan heller, isånafall blir det nödutgången. Men jag hinner ju snurra runt än, om jag vill förstås... Busbäjbis det är jag det!
