Hej Morfar! (och alla andra nära och kära förstås.)

Hej Morfar,
I veckan har det varit lite torka på bloggandet, men all mammas energi har gått åt till att först och främst jobba hurmycketsomhelst och sen bråka med sin chef.

Jag och mamma vi ska ju inte jobba så länge är tanken då mamma redan får ont när hon lyfter och så. Mammas jobb är ju väldigt tungt också så för varje vecka som går blir det ju bara jobbigare och därmed farligare för oss.

Men mammas chef, han tycker inte att han ska fylla i ansökan om havandeskapspenning för mamma är ju inte förbjuden att jobba som han säger. Näe, kanske inte. Men hon får inte en utbildning som var tänkt just på grund av mig så förbjuden är hon ju till hälften. Och när företaget inte har någon annan tjänst att erbjuda heller så är ju en sjukskrivning enda alternativet till slut. Men mamma är inte sjuk!!! Det är ju bara lilla jag som ställer till det...

Mammas chef stod i fikarummet och skrek åt hon inför en massa kollegor att hon visste minsann vad det var hon gav sig in på när hon skrev på anställningskontraktet. Men hallåååå, jag ska ju komma ut om 24 veckor så det är ju inte en livslång omplacering det handlar om. Om han dessutom hjälper mamma handlar det bara om ett fåtal veckor hon behöver någon slags inre tjänst. Företagen är dessutom skyldiga att erbjuda det. Nu har mamma iallafall ringt facket, händer det ingenting till veckan så tänkte mamma ringa chefens chef och begära ett möte med han. Ingen ska minsann stå och skrika åt min mamma i fikarummet inför hennes kollegor! Det gjode väldigt ont i mammas hjärta, för ur hans argumentationer kunde alla i fikarummet förstå att mamma får minsann skylla sig själv som är gravid. Men jag då, jag som är liten? Mig tänker minsann inte det där rövhålet på, eller mammas hälsa. Så nu tar det snart hus i helvete som mamma säger för det här tänker hon inte finna sig i.

Nu ska vi och köpa kläder jag och mamma för jag växer ur alla hennes kläder. :)